Wihelm Stenhammar 2 Concertos for piano and orchestra- Naxos

 This is one for rare repertoire junkies…Some beautifully

applied golden-age style from Sivelov”
(BBC)

“Niklas Sivelov negotiates the torrents of octaves and other rhetorical gestures with aplomb.”

(Gramophone)

Niklas Sivelöv begegnet den Konzerten mit einer schönen Mixtur aus Versonnenheit und spielerischer Leichtigkeit, dem ersten auch mit der nötigen Schwere und der angemessenen Schwermut. Mario Venzago unterstützt ihn dabei und malt mit dem Orchester aus Malmoe trotz Unsauberkeiten der Geigen ein wundervoll weich konturiertes herbstliches, sehnsuchtsvolles Klangbild.”

(Fonoforum)


Henry Fogel
FanfareNovember 2012

…two late-Romantic works combining elements of Brahms and Liszt, but in a way that is actually Stenhammar’s own…and enrich your collection in a major way. © 2012 Fanfare


Daniel Coombs
Audiophile AuditionJanuary 2012

This is a splendid recording of works that should be considered more than just a curiosity. Soloist Niklas Sivelöv is a gifted pianist with an impressive international resume and the Malmö Symphony under Swiss Mario Vanzago plays with energy and conviction. Kudos to Naxos for producing a fine series of recordings of Stenhammar’s music. Previously, I was only familiar with his Symphony No. 1. This recording makes a solid addition to a very valuable collection. © 2012 Audiophile Audition

Nick Barnard
MusicWeb InternationalDecember 2011

this is wonderfully attractive music of consummate skill that deserves to be far better known. Although there is recorded competition for this music…at the Naxos price advantage and deploying the idiomatic and ever excellent Malmö Symphony Orchestra this is a winner.

Sivelöv is absolutely superb here; all fleet gossamer passage-work and dextrous cross-rhythms. Conductor Mario Venzago is totally at home in this idiom and the Malmö orchestra sound very fine.

I would suggest this new release would be a fine place to start an investigation of Stenhammar’s music although the Symphony No.2…Certainly it remains both absurd and shameful that institutions like the Proms have yet fully to embrace the music of this most talented yet modest man.

For all lovers of romantic piano concertos this disc will bring great pleasure. © 2011 MusicWeb International

Carlhåkan Larsén

Sydsvenskan.seNovember 2011

Personligt med pianoprofessorn

Wilhelm Stenhammar har komponerat de bästa svenska pianokonserterna. Men konkurrensen är inte precis stenhård. Hans samtida Alfvén och Peterson-Berger avstod, men Adolf Wiklund, nu halvt eller helt bortglömd, tog med någon framgång upp kampen. Modernisterna hade sedan oftast annat i tankarna än denna slitna gamla genre.

Med sina två verk överraskade den skicklige pianisten Stenhammar sin samtid vid förra sekelskiftet.

Den första, opus 1, har en egenartad historia. Den skrevs av en 22-årig tonsättare som gjorde stor lycka när han solospelade på olika håll. Emellertid lade Stenhammar undan konserten i samband med att han komponerade en andra och otvivelaktigt bättre, opus 23, femton år senare. Den första råkade i glömska, kom aldrig i tryck, och notmaterialet gick rentav förlorat i en brand. Långt senare rekonstruerades den av annan hand (Kurt Atterbergs) varefter en kopia överraskande upptäcktes i ett bibliotek i USA, så sent som på 1990-talet.

Niklas Sivelövs tolkningar av de bägge verken har sällskap av minst ett halvdussin andra. Senast fick man Seta Tanyel med Helsingborgssymfonikerna, nr 49 i serien The Romantic Piano Concerto (Hyperion). Det är ingen dålig prestation men mera ”middle of the road”, jämförd med Sive­lövs starkt personligt profilerade nappatag med stoffet.

Niklas Sivelöv, pianoprofessor i Köpenhamn och bosatt i Malmö, utmärker sig genom att blanda en smekande frasering präglad av romantisk elegans som gränsar till självsvåld med ett ettrigt glittrande passagespel där så är påkallat. Detta är både överraskande och pikant och ger nya perspektiv. Han spelar med utsökt insikt, om man får uttrycka sig så. Malmö symfoniorkester under Mario Venzago försöker hänga med i svängarna.

Stenhammar var som sagt en utmärkt pianist och ställer stora krav. Å andra sidan var han en kräsen konstnär som hellre ville djup än yta, även när humöret var på topp, som i de pigga scherzoavsnitten. Sivelöv har förstått den mekanismen. I kombination med den Brahmsinspirerade brusande känslostyrkan och de nordiska tongångarnas inåtvända schatteringar blir konserterna mångfaldigt lyckobringande.

Förstlingsverket lever högt på det ungdomliga flödet, medan den andra konserten uppvisar en säkrare och mera utarbetad form. Tillsammans ger de en sympatisk bild av både den unga eldiga sprakfålen och det mogna musikaliska fullblodet. © 2011 Sydsvenskan.se