The three piano sonatas become great raids on temperaments forever changing. Powerful outbursts with long stretched lines are succeeded by simple miniatures to change into delicate chor or straightforward manifestations. Sivelov is obviously never afraid of draw t the knife fully through, and the consistent thinking makes the cd a small master piece amidst the grand portrayal of feelings Henrik Friis, Politiken
“In the First Concerto (1955), Matti Raekallio is crisp and fleet, quicker than Sivelov on Naxos and, if memory serves, Tateno on the premiere 1960s recording for Finnish EMI (nla, and never reissued on CD).. Yet Sivelov does have the edge interpretatively, especially his handling of the quieter, more lyrical Larghissimo, and he and Panula are unmatched in the more delicate passages in the two outer movements.” (Gramophone)
“This is one for rare repertoire junkies…Some beautifully applied golden-age style from Sivelov” (BBC) “Niklas Sivelov negotiates the torrents of octaves and other rhetorical gestures with aplomb.” (Gramophone) “Niklas Sivelöv begegnet den Konzerten mit einer schönen Mixtur aus Versonnenheit und spielerischer Leichtigkeit, dem ersten auch mit der nötigen Schwere und der angemessenen Schwermut. Mario Venzago unterstützt ihn dabei und malt mit dem Orchester aus Malmoe trotz Unsauberkeiten der Geigen ein wundervoll weich konturiertes herbstliches, sehnsuchtsvolles Klangbild.” (Fonoforum) Henry Fogel Fanfare, November 2012 …two late-Romantic works combining elements of Brahms and Liszt, but in a way that is actually Stenhammar’s own…and enrich your collection in a major way. © 2012 Fanfare Daniel Coombs Audiophile Audition, January 2012 This is a splendid recording of works that should be considered more than just a curiosity. Soloist Niklas Sivelöv is a gifted pianist with an impressive international resume and the Malmö Symphony under Swiss Mario Vanzago plays with energy and conviction. Kudos to Naxos for producing a fine series of recordings of Stenhammar’s music. Previously, I was only familiar with his Symphony No. 1. This recording makes a solid addition to a very valuable collection. © 2012 Audiophile Audition Nick Barnard MusicWeb International, December 2011 this is wonderfully attractive music of consummate skill that deserves to be far better known. Although there is recorded competition for this music…at the Naxos price advantage and deploying the idiomatic and ever excellent Malmö Symphony Orchestra this is a winner. Sivelöv is absolutely superb here; all fleet gossamer passage-work and dextrous cross-rhythms. Conductor Mario Venzago is totally at home in this idiom and the Malmö orchestra sound very fine. I would suggest this new release would be a fine place to start an investigation of Stenhammar’s music although the Symphony No.2…Certainly it remains both absurd and shameful that institutions like the Proms have yet fully to embrace the music of this most talented yet modest man. For all lovers of romantic piano concertos this disc will bring great pleasure. © 2011 MusicWeb International Carlhåkan Larsén Sydsvenskan.se, November 2011 Personligt med pianoprofessorn Wilhelm Stenhammar har komponerat de bästa svenska pianokonserterna. Men konkurrensen är inte precis stenhård. Hans samtida Alfvén och Peterson-Berger avstod, men Adolf Wiklund, nu halvt eller helt bortglömd, tog med någon framgång upp kampen. Modernisterna hade sedan oftast annat i tankarna än denna slitna gamla genre. Med sina två verk överraskade den skicklige pianisten Stenhammar sin samtid vid förra sekelskiftet. Den första, opus 1, har en egenartad historia. Den skrevs av en 22-årig tonsättare som gjorde stor lycka när han solospelade på olika håll. Emellertid lade Stenhammar undan konserten i samband med att han komponerade en andra och otvivelaktigt bättre, opus 23, femton år senare. Den första råkade i glömska, kom aldrig i tryck, och notmaterialet gick rentav förlorat i en brand. Långt senare rekonstruerades den av annan hand (Kurt Atterbergs) varefter en kopia överraskande upptäcktes i ett bibliotek i USA, så sent som på 1990-talet. Niklas Sivelövs tolkningar av de bägge verken har sällskap av minst ett halvdussin andra. Senast fick man Seta Tanyel med Helsingborgssymfonikerna, nr 49 i serien The Romantic Piano Concerto (Hyperion). Det är ingen dålig prestation men mera ”middle of the road”, jämförd med Sivelövs starkt personligt profilerade nappatag med stoffet. Niklas Sivelöv, pianoprofessor i Köpenhamn och bosatt i Malmö, utmärker sig genom att blanda en smekande frasering präglad av romantisk elegans som gränsar till självsvåld med ett ettrigt glittrande passagespel där så är påkallat. Detta är både överraskande och pikant och ger nya perspektiv. Han spelar med utsökt insikt, om man får uttrycka sig så. Malmö symfoniorkester under Mario Venzago försöker hänga med i svängarna. Stenhammar var som sagt en utmärkt pianist och ställer stora krav. Å andra sidan var han en kräsen konstnär som hellre ville djup än yta, även när humöret var på topp, som i de pigga scherzoavsnitten. Sivelöv har förstått den mekanismen. I kombination med den Brahmsinspirerade brusande känslostyrkan och de nordiska tongångarnas inåtvända schatteringar blir konserterna mångfaldigt lyckobringande. Förstlingsverket lever högt på det ungdomliga flödet, medan den andra konserten uppvisar en säkrare och mera utarbetad form. Tillsammans ger de en sympatisk bild av både den unga eldiga sprakfålen och det mogna musikaliska fullblodet. © 2011 Sydsvenskan.se